Acceptans - en ädel konst

Kallt, grått och blött - insikten att sommarens ljuva semesterdagar är över. Inte konstigt att det kan vara svårt för många av oss att acceptera årstidernas övergång till höst. Finns det fler historiska orsaker till att den här perioden kan kännas extra tung, och vad kan vi lära av våra förfäder för att acceptansen ska gå lättare? Just begreppet acceptans är bärande inom många psykologiska teoribildningar idag för att både må bättre och prestera bättre, såsom terapi, mental träning och idrottspsykologi. Det här inlägget tar upp vikten av just acceptans i våra liv, så klart med avstamp i de lärdomar vi kan få från naturen och mänsklighetens historiska naturliga livsstil. Blir allt bättre med acceptans, och hur gör man för att nå dit?

Under hela mänsklighetens historia har vi levt i nära symbios med naturen och årstidernas växling. Höstens intåg, som idag utgör försvårande omständigheter och lite knöligare vardag, innebar historiskt en direkt livshotande förändring med brist på mat och bitande kyla. Evolutionärt var det viktigt att ta det hotet på allvar för mänsklighetens överlevnad, och därför finns den hotbilden biologiskt kvar i våra system än idag. Det skulle kunna vara en bidragande orsak till att den här perioden än idag upplevs tuff. Samtidigt är det väldigt tydligt att mänskligheten historiskt både har accepterat och anammat förändringen som något helt naturligt. Många uråldriga religioner och livsåskådningar beskriver hur nedgång och död är förutsättningar för förändring och pånyttfött liv. Det gamla måste lämna för att göra plats för något nytt. Den naturliga gången, extra tydlig i årstidsväxlingarna, går heller inte att påverka. Motstånd mot årstiderna är så klart lönlöst. Acceptansen kan istället leda till nya möjligheter som annars kanske hade missats, t.ex. att få uppleva höstens vackra färger som på inläggets första bilder.

Samma tankesätt kan sägas gälla livet i övrigt. Det är naturligt med uppgångar och nedgångar, positiva tankar och negativa tankar, stress och vila eller glädje och sorg. Det svåra, jobbiga och fula är en förutsättning för att en vacker förändring ska födas. Innebär det att allt blir bättre av att acceptera precis allting? Nej, acceptans handlar inte om att acceptera saker du mår dåligt av. Det ska ingen göra. Acceptans bygger på att lyssna inåt för att förstå sig själv och kroppens små signaler. En jobbig känsla av stress kan betyda att du borde agera genom att lämna en dålig situation, men det kan lika gärna betyda att det du gör är viktigt för dig och att du borde fortsätta trots känslan. Det sistnämnda är en tydlig riktning inom modern idrottspsykologi. I Östgöta Correspondenten 28/10-2025 pratar idrottspsykolog Emil Andersson på företaget Peak of Mind om att just acceptera känslan av press/nervositet, och att ändå agera i en positiv riktning som är viktig för dig istället för att lägga fokus på att motarbeta känslan. Jag har haft förmånen att lyssna på hans föreläsningar, men fick också möjligheten att hålla ett gemensamt pass tillsammans med Emil om mental träning för elever. Jag rekommenderar starkt att läsa mer om Peak of Mind här. 

Teoretiskt bygger de här tankarna på Acceptance and Commitment Therapy (ACT). Det handlar just om att acceptera känslan men att agera i en riktning som är viktig, inom ACT en så kallad värderad riktning. Det här bygger så klart också på att känna sig själv och förstå signalerna som kroppen sänder för att därigenom agera på sätt som man själv faktiskt vill och mår bra av. Psykologi söker som bekant förklaringar till känslor, tankar och beteenden, varav det sistnämnda är lättare att påverka än att “tänka bort” en jobbig känsla/tanke, enligt den här teorin. Att acceptera en känsla/tanke innebär då också att ta känslan i handen och agera i din värderade riktning. Acceptera den inre kritikern som säger att du inte kommer att klara av en viss situation, och visa den acceptansen genom att försöka ändå. Att inte agera innebär att vika sig för känslan, och det är något annat än acceptans. Genom det här tankesättet menar Andersson att fokus kan sättas på uppgiften snarare än resultatet, på att utvecklas snarare än på att vara bäst. 

I anslutning till den här diskussionen vill jag koppla an till ett fint råd jag fick av en gammal vän nu under höstlovet. Jag och barnen fick möjlighet att pröva bågskytte med bästa Per Bengtsson, tidigare SM-medaljör och tränare för bågskyttelandslaget. Oerhört roligt, och vi var alla rätt duktiga, MEN så fort en pricktavla sattes upp började vi skjuta sämre. Per sade att det är helt naturligt. När det finns en måltavla ändras inställningen till prestation, kroppen spänner sig och fokus hamnar på var pilen ska träffa. Fokus flyttas alltså plötsligt bort från det jag kan kontrollera just nu, bort från kroppshållning, fingersättning, andning och allt annat vi har fått lära oss, för att istället riktas på pilens framtida placering på tavlan. Mycket intressant och enormt stort tack till Per för en härlig förmiddag!

Under en skogstur strax efter reflekterade jag över lärdomarna i vidare bemärkelse. Vi lever på många sätt i en resultatorienterad värld där vi definieras av slutresultatet. Kanske borde antalet gjorda mål, antalet A i betyg eller summan pengar på banken ersättas av andra faktorer - att fokusera på lärandet på vägen, måendet och att leva livet “bara” för att leva livet? Kanske kan det leda till att kunna acceptera oron för framtida eller dåtida misstag och istället rikta fokus på det jag KAN påverka i nuet? Balanserar jag på en stock i skogen (som nedan) missar jag hela tjusningen om jag bara fokuserar på slutresultatet att ha lyckats gå hela stocken. Är det målen eller vägen dit som definierar mitt liv?

Avslutningsvis vill jag lyfta den självklara frågan - hur svårt är det att kunna nå acceptans? Inom psykologiska teoribildningar och i en text som den här verkar det enkelt. Det låter självklart att utifrån en förståelse för sina egna signaler acceptera känslor och tankar om oro för igår eller framtiden, ta de jobbiga känslorna i handen och ändå agera i nuet för att påverka det som faktiskt kan påverkas. Vem vill inte leva så! I realiteten är det så klart inte fullt så enkelt. Acceptans kräver träning, och även acceptans för att vägen framåt inte är spikrak. Det är här naturen kan hjälpa oss på vägen. Naturen utgör en av få arenor idag där den naturliga livscykeln får ha sin gång, en gång som vi inte kan göra annat än acceptera. Att få chansen att för en stund vara del av den naturliga livscykeln gör något med oss människor. Det är också en utmärkt arena för att träna på acceptans. Skogsbad handlar om att just öva på att vara i stunden och acceptera allt våra sinnen visar eller allt som sker inom oss. Mitt tips är att ta ett besök i naturens alltid öppna värld för att träna på acceptansen. Kanske inser du att till och med det som kändes som en svår övergång till höst ger fantastiska upplevelser och färger. Underbart, om du väljer att acceptera förändringen. Vill du ha hjälp? Hör av dig och häng med ut i skogen för att öva acceptans med mig! Välmående kommer ju helt naturligt med naturen! Kärlek till er alla❤️