Känn medvinden!

Den här veckan har varit oerhört blåsig i Linköping. Det har också blivit ett samtalsämne på jobbet för oss cyklister. Stånkande, stönande och rosiga om kinderna har vi utbytt erfarenheter av motvinden. En kollega, Emil, nämnde att vi aldrig uppmärksammar medvinden på samma sätt, nästan som om vi är oförmögna att känna den. Vi insåg snabbt att det här kan appliceras på hela livet - vi uppmärksammar motgångarna, men är mindre bra på att se när allt flyter. Tack till Emil för fint ämne för dagens blogginlägg! Varför är det så här och vad kan vi göra för att bli bättre på att uppmärksamma medvindens små mirakel i våra liv?

Vi är givetvis inte först i världshistorien med den här tankegången. För mig handlar “att känna medvinden” om tacksamhet. Det är något som länge har utövats inom såväl mental träning och terapi som inom religionens bönestunder. Läs gärna artikeln här som tar upp att tacksamhet ger ökad psykisk hälsa, och att människor under en längre tid har skrivit så kallade “tacksamhetsdagböcker” som en rutin inom mental träning. Artikeln lyfter även att en ny studie visar att tacksamheten kan leda till längre livslängd! Tacksamhet beskrivs alltså som direkt avgörande för vår hälsa på flera plan.

Vad är orsaken till att det är lättare att känna motvind än tacksamhet för medvinden? Från ett historiskt perspektiv har den som förutspått hoten (motvinden) haft bättre chanser att överleva än den som bara sett njutningen - alltså en bra egenskap! Biologiskt sett har vi också två delar i vårt nervsystem kopplade till denna motsättning: det sympatiska nervsystemet som uppmärksammar hoten och varvar upp kroppen för fly/fäkta, samt det parasympatiska nervsystemet som lugnar ned och sprider må-bra-hormoner. Det sistnämnda dras igång bl.a. vid tacksamhet. Historiskt sett bestod hoten av att fly från tigrar, ett övergående hot som ersattes av återhämtning - dvs. ett system i balans. Idag är hotbilden spretigare och består av aldrig sinande “hot” från jobb, sociala åtaganden och sociala medier. Systemet är obalanserat - vi ser alla hot i motvinden, men hinner inte se medvinden och alla dess små mirakel i livet.

Hur ska vi då kunna känna medvinden i större utsträckning? Det tråkiga svaret är att hitta en tacksamhetsrutin som fungerar för dig. Här kan tacksamhetsdagböcker vara toppen. Min erfarenhet är att det också behövs en ingrediens till - en äkta euforisk tacksamhetskänsla. Eftersom välmående kommer med det parasympatiska systemets må-bra-ämnen behöver det kickas igång. Historiskt startades det helt naturligt; föreställ dig euforin över att ha överlevt tigern och vara tillbaka bland människoflocken i ett naturskönt område. Ska tacksamheten över medvinden på riktigt få effekt är min övertygelse att vi behöver den äkta euforiska känslan!

De av er som har noterat bilderna hittills i inlägget kanske har lagt märke till att de består av naturens små mirakel. För mig utgör just naturen den bästa platsen för att skapa den euforiska tacksamhetskänslan. Det är människans naturliga miljö där ljud-, syn- och doftintryck signalerar återhämtning till det parasympatiska systemet. Att uppmärksamma små mirakel som blommans utformning, en halo runt solen eller känslan av en kall sjö ger eufori, i alla fall hos mig. Den känslan kan sedan bäras med i min dagliga tacksamhetsrutin.

Sammanfattningsvis är det historiskt och biologiskt inte konstigt att vi uppmärksammar mer motvind än medvind i dagens samhälle. Med mer natur är det möjligt att öka den euforiska tacksamhetskänslan och uppmärksamma medvindens små mirakel. På sikt tar vi nästa steg - den euforiska tacksamheten för lärdomarna som livets motvind kan ge! Hör av dig om du vill börja den resan med mig. Varför inte i form av ett skogsbad inspirerat av bilden på en euforisk Vilja som rullar runt bland vitsipporna? Välmående kommer ju helt naturligt med naturen! Kärlek till er alla❤️