Narrativet om naturen

Molnskådning är en kraftigt underskattad aktivitet! Som liten tittade jag ofta på molnen, och fantasin flödade i takt med att olika figurer växte fram i molnformationerna. När jag fick egna barn som på eget initiativ tipsade mig om just molnskådning insåg jag att fascinationen för molnen kommer naturligt för människan. Vi söker instinktivt lugnet och kreativiteten som naturen erbjuder. Vad passar väl då bättre än just molnskådning för att få igång mina egna kreativa tankebanor! Dagens inlägg bygger på en handfull poddavsnitt som grund för en stunds filosoferande om människans relation till naturen och hur vår berättelse om naturen kan hjälpa både människan och naturen till ökat välmående. Hur talar du själv om naturen, och hur ser det moderna samhällets berättelse ut? Häng med på en stunds filosoferande om narrativet om naturen!

Reflektionerna tar sin grund i avsnittet Äcklad av naturen från podden Aftonbladet Daily, torsdag 11 december, där en skrämmande bild målas upp. Här presenterar Johan Kjellberg Jensen, forskare vid Centrum för miljö- och klimatvetenskap vid Lunds universitet, sin senaste forskning om “biofobi”. Jensen m.fl. har samlat all global forskning kring människors negativa känslor gentemot naturen. Han lyfter att negativa känslor som rädsla eller äckel kopplade till olika arter eller delar av naturen ökar i världen, med följden att människor vistas mindre i naturen och även aktivt agerar på sätt som skadar naturen. Det är det här beteendet som benämns “biofobi”, vilket sägs grundas i urbaniseringens ökade avstånd till naturen, medias rapportering om naturens risker och i bristande kunskap om naturen. Konsekvenserna riskerar föga förvånande att bli katastrofala, såväl för folkhälsan som för naturens ekosystem. För många av oss känns biofobi som något väldigt främmande, där bilder som nedan upplevs som allt annat än otäcka eller äckliga. Faktum är dock att trenden ökar.

Problembeskrivningen utvecklas av Eva Sanner, psykosyntesterapeut och författare till boken Naturens Hemlighet, i podden With Love in Mind, avsnittet Ekopsykologi - naturens hemligheter. Biofobi beskrivs som en naturlig följd av en bristande relation till naturen. I Sanners förklaringar framträder ett tvådelat problem. Den första delen handlar om att människan ser naturen som ett objekt, ett ting som kan utnyttjas och felbehandlas efter eget behov, liksom en fiende kan objektifieras i krigstid för att rättfärdiga brutal strid. Den andra delen handlar om berättelsen om naturen som “det andra”, där en åtskillnad växer fram mellan den vilda och främmande naturen kontra den moderna stadsmiljön där vi lever. Dagens stadsmiljö, fylld av döda ting, anses bidra till separation, både mellan människa och miljö, och människor sinsemellan. Separationen får enligt Sanner en rad problem som orsakar dåligt mående: överdriven individualisering, tävlan, dömande egoism, fokus på jagets tillkortakommanden och en avsaknad av samhörighet. Sammantaget orsakar den bristande relationen alltså allvarliga skador på både naturen och människan.

Vad finns det för lösningar på den haltande relationen till naturen? Räcker det att vistas mer i naturen eller krävs det ökad kunskap? Därom tvistar de lärde. En möjlig lösning för att återfå en positiv relation till naturen kan vara att lära känna namnen på olika växter och djur. Den tesen diskuteras i SLUs (Sveriges lantbruksuniversitet) utmärkta poddserie Skogen & Människan, avsnittet Om naturen saknar namn. Kortfattat visar forskningen att dagens människor inte längre kan namnen på växter och djur i naturen. En stärkt kunskap om dessa namn sägs öka intresset för och relationen till naturen, vilket skulle kunna få såväl folkhälsan som naturens ekosystem att utvecklas i positiv riktning. En annan teori nämns i lika utmärkta SVT-serien Under bar himmel där naturälskande författaren/föreläsaren Markus Torgeby säger att han “...är ute på gehör” med fokus på det som känns bra utan att behöva all kunskap om arternas namn. Den som följer hans serie eller läser hans bok Sova ute inser snabbt att han har en oerhört stark och ödmjuk relation till naturen. Det blir alltså uppenbart att både kunskap och känsla kan leda till starkare relation mellan natur och människa.

För att återgå till Eva Sanners tankar i podden With Love in Mind, avsnittet Ekopsykologi - naturens hemligheter, tycks frågan kretsa kring hur vi tänker och talar om naturen - narrativet om naturen. Här kommer forskningsområdet ekopsykologi in, vilket jag nämnt i tidigare blogginlägg. Ekopsykologi är inriktat på att utreda hur människans relation till naturen kan leda till att både natur och människa mår bättre. Sanner nämner att vi behöver se och tala om naturen som ett levande subjekt. Det är först då en anknytning kan växa fram, och precis som den anknytningen är grunden för en trygg relation mellan människor, bygger den en trygghet i och förståelse för naturen. Att tala i termer av att “få kontakt med naturen” eller “lyssna till naturen” signalerar just en sådan relation. Sanner menar att den relationen kan leda vidare till insikten att vi är del av naturen, sammanlänkade i något större, vilket vi alla behöver värna om. Det i sig beskrivs som en nyckel till att leva i harmoni, där individuella problem och materiell strävan förlorar i kraft då alla är förenade i en stor enhet med naturen. I Sanners terminologi: ”Tillhörighet till naturen är en revolution.”

I många av poddarna nämns även en annan utvecklingslinje, den kopplad till begreppet “biofili”. Teorin bygger på att vi mår bra i naturen eftersom det i hela mänsklighetens historia har varit vår naturliga miljö, vilket antyder att vårt naturliga tillstånd är just kontakten med naturen. Det i sig antyder en utvecklingslinje som innebär att vi behöver lyssna inåt på våra naturliga behov, och att de leder oss i riktning mot en starkare relation till naturen. Djur, som fortsatt har nära till den relationen, är ett tydligt exempel på det. Det går nästan att se längtan ut i det vilda och efter en mer snörik vinter när Vilja blickar ut i vinterdimman på bilden ovan. Fantastiskt härligt!

Jag vill avsluta det här inlägget där jag började, tittandes på moln med mina barn. Som en naturlig instinkt fascineras barn av naturen; moln, blommor och humlor blir naturens underbara skatter. Att såväl jag själv som mina barn naturligt drogs till molnskådning är bara ett sådant exempel. Kanske handlar relationen om olika saker för olika människor - kunskapen om arternas namn, känslan av att leva kravlöst i naturen, upplevelsen av att vara del av något större eller retoriken om naturen som ett subjekt. Kanske handlar det i grund och botten om att återfinna något som är så självklart rotat inom oss alla - vi mår bra av naturen, vilket i gengäld leder till att vi värnar om naturen. Kanske handlar narrativet om naturen om dess självklara plats i våra liv. Kanske kan du själv hitta inspiration att under julledigheten hitta svar på frågan som kan öka både ditt och naturens välmående: Vad behöver just du göra för att återfinna din relation till naturen? Välmående kommer ju helt naturligt med naturen! Kärlek till er alla❤️